Det går inte alltid som planerat kan jag lugnt konstatera efter dagens cykelpass till landet.
Tänkte ta min 15-20år gamla MTB cykel till landet. Låt säga att cykelkedjan inte är smord de senaste 10åren eller förresten inget är smort på den, men i alla fall.
Hoppade gladligen på, full fart började med nedförsbacke. (Bromsar ua.) En glädje som snabbt byttes till förbannelse from hell. Alla växlar hade rostat fast... på högsta växeln - 21 så klart! Gick inte att rubba. Lika så drevet eller nåt. Man var tvunget att trampa hela tiden annars hoppade kedjan. Fifan. Behöver jag säga att det var kämpigt. Men jag tog mig ut. Klippt slut och genomsvettig. Tror faktiskt inte att det fanns en torr tråd. Svor ve och förbannelse samtidigt som det blev världens bästa träningspass.
Mamma frågade om jag hade sprungit ut. -Näpp bara cyklat! Fick en aningens märklig blick tillbaka.
- Motvind?
Ilskan över cyklen bara kokade. Nu står fanskapet där ute och hoppas någon hämtar den.
Tacka vet jag min nya rödvita Scott... Wiii
Men jag har faktiskt löpningen kvar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar